"that's different!"

Var inne på The Source för att köpa en såndär skyddande plastfilm till min nya iPhone. Kanske onödigt, kanske nödvändigt. Man vet inte. Köpte en i alla fall. Better safe than sorry?

Killen i kassan undrade vilken operatör jag hade.

Jag: "Oh, um...it's from Sweden."

Killen: "?"

Jag: "Because I'm from Sweden."

Killen: "Really? That's different."

Jag: "Um..okay?"

Det visade sig att han trodde att jag skojade? Fick honom till slut att fatta.

Killen: "Oh, you ARE from Sweden? I thought you were kidding! Is English not your first language? You speak it really well!"

Sånna här missförstånd uppstår hela tiden bara för att man råkar ha övat lite på sitt engelska uttal. Hade ju annars varit ett sjukt kul skämt! Om jag inte hade varit från Sverige alltså.

Typ såhär:

Jag: "Jag kommer från Sverige!"

Intet ont anande skämtoffer: "Jaså, gör du?!"

Jag: "Eller nej, det gör jag inte."

Intet ont anande skämtoffer: "Inte?"

Jag: "Nä."

när jag äntligen får paketet med min nya iphone i

...som dessutom har överlevt frakten!

Adios Sony Ericsson!

tjugosju

Okej, så det verkar finnas ett liv efter 26. Känns lovande! Ambassadpersonalen hade dessutom koll på min födelsedag och överraskade med sång och hembakad (på riktigt!) svensk tårta till förmiddagsfikat. Även Happy Birthday-banderoll ingick. Mycket imponerad!

På kvällen fick jag med mig alla jag känner (nio pers!!) plus en till ut på middag och en eller annan öl. Eller cider blev det visst för min del. Försökte först beställa ett glas vitt Beaujoulais → fail. Beaujoulais är rött vin (med undantag för typ 1 % av deras produktion eller vad det är). Man kan tro att jag skulle ha koll på detta, eftersom jag har bott i Lyon och dessutom varit ute på rundtur på diverse Beaujoulais-gårdar i Rhônes-Alpes, men icke! En sak att inte lära av sina misstag, men vad sägs som att lära sig något över huvud taget? Fast nu när man är 27 måste man ju sålla lite bland det man kan lägga på minnet.

"Fint! Men du ser lite ut som en ren med horn?"

födelsedagsblommor

BÄSTA mamma och pappa som skickar blommor till mig på ambassaden på min födelsedag! 
TUSEN TACK, jag blev superglad!

Och kolla, det blev ju nästan rätt med kortet också!

back to basics

När ens arbetskamrater får reda på att varken jag eller den andra praktikanten har något kanadensiskt mobilnummer vill de gärna hjälpa till under tiden:

True story.

attans!

Har återigen blivit kontaktad av en (troligtvis mycket rik?) amerikansk (hello green card!) man som letar efter en fru. Alltid är det dock något som inte ska stämma!

Ledsen kompis!

plötsligt händer det

Instruktören halvvägs in i mitt första BodyPump-pass:

"Wow, your lunges look really good for being a first-timer! Are you a personal trainer??"

Jag bara:

Men inombords:

be loud, be proud

Ottawa firade Capital Pride den 16-25 augusti, vilket avslutades med Capital Pride Parade igår. Jag och S hade på trötta ben (ölbowling tar på krafterna!) tagit oss ner till Bank Street och slog oss ner på en trottoarkant med digitalkamerorna i högsta hugg.

Så eftersom tusen bilder säger mer än några ord:

Ungefär så var det!

living on the edge

Om man tycker att man har för lite spänning i livet kan man boka tid för massage på det här stället:

Man blir ju rätt så sugen på att bli lika avslappnad som den likbleka skyltdockan som ser halvdöd ut, för att inte säga heldöd. Men hur blir man det? Får man ligga på en såndär trevlig sjukhusbår? Blir man nersövd? Serverar de missnöjda kunders blod som förfriskning? Och vad är det för nån läskig...massageterapeut? som står i bakgrunden?

Känns som att det här kan bli en upplevelse utöver det vanliga!

man kan inte veta allt

Var på guidad tur i parlamentet igår. Mycket lärorikt! Kunde till och med namnge Kanadas generalguvernör och kände mig galet allmänbildad.

Guiden satte ner foten redan från början och förklarade att vi gärna får komma med frågor men att hon kanske inte kan svara på precis allting. 

"My name's not Google, it's Julie!"

Sen var vi inne i diverse viktiga salar som till exempel:

                              Underhuset                                                         Senaten

 Biblioteket

Efteråt tyckte vi att vi hade varit tillräckligt kulturella och bestämde oss för att ägna kvällen åt ölbowling (don't ask) istället för att gå på bio och se Woody Allen-film.

52 öl visade sig vara precis lagom!
Eller lite för mycket, beroende på hur man ser det.

att handla mat i nordamerika

Man skulle kunna tro att jag efter mina två och ett halvt år i Nordamerika har vant mig vid deras mataffärer. Rätt? Fel.

Istället för att lite vant strosa längs gångarna och plocka med mig det jag behöver tar jag upp kameran och springer fram och tillbaka mellan olika sektioner.

"HAHAHA alltså kolla på DET HÄR!" gapar jag till närmaste nordisk kompis och pekar på mjölken, som är packeterad i påsar. Just det - PÅSAR! "HUR dricker man det här?? VAD gör man med den??", undrar jag, och får förklarat för mig att man måste köpa en speciell mjölkkanna och sätta påsen i. Praktiskt!

Vanlig mjölk kostar drygt 3 dollar per liter (plus skatt!), om man inte köper storpack i påse då. Choklad- eller jordgubbsmjölk kan man dock med amerikansk logik oftare än sällan få till specialpris.

Det finns dessutom en hel sektion avsatt till färdiggjord deg:

Antagligen här som min värdmamma i New Jersey hängde ibland, back in the days. En dag när jag kom hem höll hon på att baka paj:

C: "I'm making pie! Homemade!"
Jag: "Oh, you made it from scratch?!"
C: "Ja, alltså, jag köpte degen."
Jag: "Jaha okej, men hur gjorde du fyllningen?"
C: "Nja, den kunde man köpa i en burk!"
Jag: "?"
C: "Men jag lade ihop allt i formen och ställde in det i ugnen!"

Hur jobbigt måste man göra det för sig liksom?

o canada

Idag kände vi oss lite extra kanadensiska och hade därför bestämt att vi skulle skaffa fribiljetter till en guidad tur av parlamentet. Gratis är gott! När S och jag kom fram till biljettkontoret lyckades vi även tajma (timea? tima? Typiskt svårböjt svengelskt ord!) in säsongens sista vaktombyte. På vintern behöver man tydligen inte byta vakter. Eller det tar i alla fall inte en timme ute på gräsmattan att byta vakter. Och ingen orkester med blåsinstrument och säckpipa får de heller. Annars kan man spontant tycka att de där ulluniformerna och björnskinnsmössorna passar bättre utomhus på vintern än på sommaren i 25 grader och strålande sol?

Lite bilder på det!

En av få bilder på pyttesmå människor i röd uniform som inte åkte direkt i papperskorgen.

Försökte sträcka upp mina långa armar över folks huvuden, men gick sådär. De här bilden ser dock ganska proffsig ut. Ger den 4 av 5!

Mycket besviken på att de aldrig spelade Kanadas nationalsång! Men säckpiporna vägde upp lite.

Den här då! Hur söt?!

Folk i kilt!! PS. Sjukt störig kamerasnubbe i rutig skjorta i vägen på varenda foto!

"have one, it's for free!"

Jaha? Hur skulle man tolka detta? Men nyfikenheten och ordet "gratis" övertygade mig.

Mycket förhoppningsfull och ivrig att bevisa min kanadensiska intelligens vände jag på kortet. Knappt hade jag försökt besvara (läs: hoppat över) fråga 1-5 förrän jag inser att det hela bara är en liten sneaky reklamkampanj från the Emmanuel Baptist Church i Ottawa. Besvikelsen! Intelligensfrågorna mynnade ut i en lång berättelse om hur en man från Ottawa hade brutit alla tio budorden (inte bra!). "How can the man avoid Hell and go to Heaven?", undrade det kanadensiska intelligenstestet, och vem visste? Det verkade ju liksom hopplöst? Har uppenbarligen fortfarande en hel del intelligens att jobba fram!

TGIF!

Och jag har överlevt första arbetsveckan!

What's your reason to celebrate?

det är en såndär dag...

...när man upptäcker att:

• Man håller på att fylla på flaskan med korken på
• De återförslutningsbara påsarna man köpte inte alls är särskilt återförslutningsbara, så de små minimorötterna man har lagt i till lunchen ramlar omkring i hela väskan (dammit, skulle tagit det dyrare märket ändå!)
• Man har glömt att koka pasta till lunchlådan och måste lite snabbt sätta igång med det samtidigt som man borstar tänderna
• Kastrullocket till pastakoket är på istället för av och det är hett pastavatten över hela spisen
• Man ska gå ut i korridoren och lämna återvinning, men läser inte ordentligt utan tar fel dörr och står och sliter lite i grannens dörrhandtag ett tag, innan man märker att det står "Garbage" på dörren bredvid
• Man har snoozat liiite för länge och blir därmed liiite sen till jobbet
• Kjolen man fick fram i sista sekund är liiite för kort. Embassy appropriate? Oklart!

Men sen:

• Får man tillbaka sitt första PM från ambassadören med kommentaren "Utmärkt" (yay!)
• Börjar man planera lite resor man kanske kan göra i höst
• Kommer man på att det är fredag och man slutar klockan tre istället för klockan fem
• Får man veta att ens iPhone är klar att hämtas. Hurra!

Full fart mot helgen!

ett ord

LÖNING!

que serait la vie sans glaçage?

Hurra! Har lyckats fixa både bankkonto och medlemskap på GoodLife! Och både Robert på RBC och Matt på Goodlife tog i hand och log breda leenden och såg så nöjda, så nöjda ut för att jag ville göra affärer med dem, men jag hade en liiite för kort kjol på mig (oops!), så det kanske var därför.

I vilket fall.

Firade mitt nya träningsliv med en (sista?) glasyrdränkt kanelbulle från Cinnabon. "Would you like some topping on that?", undrade Cinnabonkillen i grön keps.

Eh, jag tror nog att de tre kilo frosting som redan är på räcker.

(Observera förresten att detta bara är ett serveringsförslag)

Jobbig sak kvar att fixa: Kanadensiskt telefonnummer

Fick ett mejl från Apple igår, där de undrade hur jag upplevde min senaste servicehändelse.

Ja, vad ska man säga?

1. "Servicehändelse"?!
2. Lite svårt att säga eftersom jag inte har hört ett knyst om hur denna servicehändelse har löst eller inte löst sig.
3. Kom tillbaka snälla iPhone, jag saknar dig!

vår bästa tid är sen

Så idag efter jobbet var jag tvungen att gå och tala om den bittra sanningen för Matt på GoodLife. Inget bankkonto än. "Did you get a phone number fixed though?", frågade han hoppfullt, men nej. Inte det heller. "But I'm going to the bank right now!" berättade jag övertygande.

Men man ska inte ropa hej förrän man är över ån.

Min nya bank skulle bli TD Canada Trust. Den har bra öppettider och varenda människa jag frågade (tre stycken) verkade ha den. Men det var så varmt och TD låg längst bort av alla bankkontor, så halvvägs dit vände jag och gick tillbaka och tänkte att jag går till Royal Bank of Canada istället, för det är ju mycket närmre. Dåligt val. Stängt. Såklart. Hoppet hängde på en skör tråd, men jag traskade ändå vidare till CIBC. Också stängt. Stängt stängt stängt.

Då gick jag till den stora bokhandeln istället och ramlade på följande:

Perfekt! Spara tid OCH pengar?! Låter nästan lite för bra för att vara sant, så det är det säkert. Men hoppet är det sista som överger en, så var självklart tvungen att köpa. (OBS kolla även in mina Paint-skills!)

Ska bara förbereda mig mentalt för lite matlagning, så imorrn kväll blir nog lagom. Det är även då jag ska skaffa ett bankkonto. Imorrn. Då händer det.

För man vet ju hur det är.

Vår bästa tid är sen.

kolla på mig!

Jag kan ta kort på min spegelbild över axeln!

A.k.a. saker man gör när man har lite för mycket tid över.

Se även så sportig jag är! Var ute och sprang med min nya danska kompis S. En runda som enligt uppgift skulle vara fem kilometer. Den kändes dock mer som femtio. Det var även cirka femtio grader varmt.

Bara så ni vet.

there's a first time for everything

Första dagen var väl lite sådär som första dagar är. Man ska hälsa på alla, men är så upptagen med att säga sitt eget namn att man sedan inte kommer ihåg en enda annan persons namn. Inloggningsuppgifter ska fixas och man ska försöka byta ett sjukt krångligt lösenord bestående av små och stora bokstäver och siffror till något lite mindre krångligt, fast helst fortfarande bestående av små och stora bokstäver och siffror. Man har klätt sig för att det är 30 grader utomhus och får sedan gåshud av att sitta still inomhus i ett 20-gradigt luftkonditionerat rum. Man går ut och äter fast man hade lovat sig själv att göra lunchlåda varje dag för att spara pengar, men det har man ju inte hunnit än för man har bara varit här i två dagar och då är det okej att äta köpelunch, intalar man sig själv.

Så senare på kvällen, efter ett misslyckat bankbesök, men en desto mer lyckad shoppingtur (ingen shopping-regeln gäller fortfarande, men man har ju ändå något slags frikort den första veckan?), går man till mataffären bara för att inse att kanadensisk mat är galet dyr. Man har i alla fall fått med sig den återanvändningsbara miljökassen man köpte i fredags, vilket man är mycket nöjd med tills man ser att den har gått sönder och man måste köpa två nya återanvändningsbara miljökassar. Miljövänligt! Ekonomiskt!

Och när jag säger "man" så menar jag ju "jag". Att prata i man-form ger dock lite sådär härligt irriterande distans till allt man berättar. Det blir ju lite som att det hände någon annan?

Nu finns det dock mat i kylen och det är bara att sätta igång och laga lunchlådor! Men vänta...känner jag mig inte lite trött? Måste vara jetlaggen som fortfarande gör sig påmind. Bäst att spara det där med matlagning tills imorrn! Ärligt talat, en köpelunch hit eller dit har väl aldrig skadat någon?

det visade sig...

...att bankens öppettider var 09:00 till 16:30. Funkar sådär när man jobbar 08:30 till 17:00? Jag hade trampat bort till Scotiabank efter jobbet och såg inte till en enda människa därinne när jag närmade mig kontoret. Vilken tur man har som slipper kö, tänkte jag, men så var icke fallet. Eller, jag slapp ju i och för sig stå i kö. Hur gör vanligt folk sina bankärenden? När öppnar de konton? Livet som hard-working hero verkar svårare än man trodde.

Och tänk vad besviken Matt på GoodLife ska bli imorrn när jag kommer till vårt avtalade möte utan ett bankkonto! Hemska tanke.

hejdå sommarlov

(...vilket visserligen bara varade i fyra dagar, men ändå)

Idag! Nu! The point of no return.

med döden i vitögat och hjärtat i halsgropen

Att cykla. Det är ju faktiskt totalt livsfarligt.

Jag började skriva ett långt inlägg om hur vi cyklade och cyklade och cyklade runt halva Ottawa igår och vi cyklade över två mil och det var galet läskigt bland bilar och andra sjukt snabba cyklister, men sen blev det bara en massa svammel (svårt att tro, jag vet) och vem pallar läsa alla detaljer i vilket fall?

Så.

Igår var jag och tre andra nordiska tjejer från tre av de andra nordiska ambassaderna på cykeltur till stranden. Och ja, det gick bra. Jag körde inte på någon trottoarkant och flög över styret, ingenting åkte in i hjulet och jag krockade inte med en enda annan cyklist. Mejade inte ens ner något litet gående barn, även om dessa är fyra fullt möjliga, för att inte säga troliga, scenarier när man går in i rollen som cyklist.

Beviset. Anledningen till  att jag ler och gör tummen upp (ovanligt!) är inte att jag älskar att cykla, utan att jag är glad över att jag fortfarande lever.

Vi kom tillbaka in till stan precis i tid för solnedgången. Man kan tro att det här är jag som lite avslappnat försöker låtsas som att jag inte vet om att någon tar kort. Men det är helt enkelt så att mitt hår, efter badande i Ottawa River och två mils cykling, var alldeles för fult för att visas i bild framifrån.

honest lawyer

Här ska jag nog jobba när jag blir stor.

the good life

Igår tog jag mig en sväng på Rideau Centre, som är ett stort shoppingcenter här i stan. Sprang då förbi GoodLife, som är lite som SATS, eller Sportlife kanske. Ett dyrt ställe där man tränar helt enkelt. Ni fattar. Jag ville ha lite information om medlemskap, men istället för att traska vidare med någon liten flyer med priser i handen för att "fundera på saken", som man kanske hade gjort i Sverige, sitter jag plötsligt där och fyller i medlemspapper, skakar hand med Matt och tackar för rundturen av gymmet och välkomstpresenterna. What?! Men okej, lika bra att ta tag i träningen direkt. There's no time like the present.

"I wanted to run this 10k in mid-October", hör jag mig själv svara på Matts fråga om jag har några träningsmål. "Excellent!", tycker Matt och skriver ner det i min träningsprofil. Vänta lite nu, det här hade jag väl inte bestämt? Är inte anmäld och har inte löptränat sen början av juni på grund av illvillig egendiagnostiserad falks ischias (OBS tydligen inte ett pensionärssymptom, vilket man kunde tro). Och vadå träningsprofil? Ingen återvändo här känns det som.

När jag kommer hem läser jag lite i välkomstpresentboken "Living the Good Life - Your Guide to Health and Success", skriven av GoodLifes grundare David Patchell-Evans. "If you spend half an hour three times a week doing fitness activities, you'll be in better shape than 90 percent of the population!", uppmuntrar David med lite såndär lösryckt statistik som inte går att kontrollera. Men det är ju tanken som räknas. "If you work out, you don't have to get old", menar han vidare, och det låter ju faktiskt väldigt lovande såhär i stundande födelsedagstider.

En träningsbag fick man också! Möjligen med baktanken att man ska bära runt på sina träningskläder i den och göra lite gratisreklam. I'll do it! Mest för att min begränsade Canadapackning inte gav utrymme för att ta med några extraväskor, så denna är allt jag har.

Men också för att man ser lite sportig ut.

För att kunna betala för medlemskapet behöver jag dock öppna ett kanadensiskt bankkonto och det kan ju gå hur som helst.

Fortsättning följer.

bilderbok

Tog mig en liten fotopromenad med kartan i högsta hand. Men när man ska stanna och ta foton hela tiden behöver man ingen karta för man kommer aldrig särskilt långt bort från där man började.

Så här kommer lite bilder från min nya hemstad! Eller som man också kan säga:

THIS IS OTTAWA

Gick upp till Major's Hill Park med utsikt över Parliament Hill.

Insåg att Québec låg mycket närmare än jag trodde.

Trampade vidare på Wellington Street och såg en massa Ottawabor.

Tog ett inte helt okej antal bilder på parlamentsbyggnaderna.

Såg femhundratrettio kanadensiska flaggor.

Blev lite väl besatt av stoppskyltar.
Så roliga var de ju inte ens?

Hittade en galet stor bokhandel som tyckte att man borde vara mer beläst än man är...

...och att det aldrig kan bli för mycket Canada.

Jag försökte föreställa mig en tio meter bred skylt som säger att det behövs mer Sverige i världen, men det gick inte.

Idag är första dagen i resten av mitt liv?

Precis så.

Den här klichékalendern talade ju alldeles för många sanningar för att inte köpas.