there's a first time for everything

Första dagen var väl lite sådär som första dagar är. Man ska hälsa på alla, men är så upptagen med att säga sitt eget namn att man sedan inte kommer ihåg en enda annan persons namn. Inloggningsuppgifter ska fixas och man ska försöka byta ett sjukt krångligt lösenord bestående av små och stora bokstäver och siffror till något lite mindre krångligt, fast helst fortfarande bestående av små och stora bokstäver och siffror. Man har klätt sig för att det är 30 grader utomhus och får sedan gåshud av att sitta still inomhus i ett 20-gradigt luftkonditionerat rum. Man går ut och äter fast man hade lovat sig själv att göra lunchlåda varje dag för att spara pengar, men det har man ju inte hunnit än för man har bara varit här i två dagar och då är det okej att äta köpelunch, intalar man sig själv.

Så senare på kvällen, efter ett misslyckat bankbesök, men en desto mer lyckad shoppingtur (ingen shopping-regeln gäller fortfarande, men man har ju ändå något slags frikort den första veckan?), går man till mataffären bara för att inse att kanadensisk mat är galet dyr. Man har i alla fall fått med sig den återanvändningsbara miljökassen man köpte i fredags, vilket man är mycket nöjd med tills man ser att den har gått sönder och man måste köpa två nya återanvändningsbara miljökassar. Miljövänligt! Ekonomiskt!

Och när jag säger "man" så menar jag ju "jag". Att prata i man-form ger dock lite sådär härligt irriterande distans till allt man berättar. Det blir ju lite som att det hände någon annan?

Nu finns det dock mat i kylen och det är bara att sätta igång och laga lunchlådor! Men vänta...känner jag mig inte lite trött? Måste vara jetlaggen som fortfarande gör sig påmind. Bäst att spara det där med matlagning tills imorrn! Ärligt talat, en köpelunch hit eller dit har väl aldrig skadat någon?