bittersweet symphony

Så var det dags. Dags att åka hem. Hejdå ambassad, hejdå praktik, hejdå utlandsliv. Paniken när jag inser att jag alldeles för snart måste börja skriva exjobb och bli vuxen?! Bara att försöka tänka positivt antar jag. For every end there's a new beginning, och så vidare.

TUSEN TACK till alla som har följt bloggen! Jag skriver ju för er som läser. Och tack till S vars två gästinlägg på nåt sätt har blivit de mest lästa?! Med extremt liten marginal såklart, hehe. Verkar hur som helst mycket misstänkt.

Men innan jag slutar måste jag ju ta in ett sånt där citat, så man själv slipper hitta på hur man känner. Lite sådär som de där överdramatiska Hallmark-korten, som man inte fattar vem som köper. Fast det här stämmer faktiskt.

"You will never be completely at home again, because part of your heart will always be elsewhere. That is the price you pay for the richness of loving and knowing people in more than one place."

- Miriam Adeney

Utlandslivet, så är det.
(Tipstack till L - du vet precis hur det är)

Men nu måste jag åka...hem? Om några timmar. Det är dag 129 i Canada och aldrig har väl en höst gått så fort. Dags att byta snöhögar mot spöregn? Men snart är det jul och det blir fint att komma hem till alla adventsljusstakar. Och familj och vänner såklart! Kanske en och annan julklapp? Man får se om man har varit snäll.

Så hejdå Canada, vi ses säkert igen. Det måste vi.

True story.